Jag vet inte om ni lyssnar på Klartext - Nyheter på enkel svenska, det är ett litet trevligt nyhetsprogram på P4 som förklarar nyheter för människor som är lite svagbegåvade. Jag tänker mig att ikväll är det jag som är din alldeles egen utkablare av “klartext”. 

“Gaddafis försöker hitta en lösning” betyder inte att han vill lägga ned vapnen och styra upp lite fred och glädje åt människor. Det betyder att han skickar ut några lakejer för att hustla fram lite schyssta dealer med länder som kan skydda honom och de pengar han skall kabla ut från sitt folk. 

Gaddafi är en hög med avföring, no more, no less. 

Det här är Joshua Ferris. Inte nog med att han är lite sådär “Harvard laidback” och preppy-snygg så är han dessutom författare till en av de roligaste böckerna jag läst. Kanske inte den bästa, men definitivt en av de roligaste. 

Om du är någon som har vett på att förstå på hur roligt The Office är så kommer du uppskatta hans bok “Och så fick jag se slutet”. Köp den, läs den, skratta! 

Alltså. Vad fan. Jag är 22 år gammal. Det är ingen ålder. Det är ungt, det är fan inte gammalt, det är närme osnuten ohysad snorhyvel än gammal gubbe. Dock så åkte jag på en populärkulturell snyting i förra veckan.

Jag träffade genom ett ideellt uppdrag ett gäng gymnasiekids som jag socialiserade med. Av någon anledning så kom vi in på samtalsämnet avdankade kändisar. Då dök Victoria Beckham upp. Och jag glatt utbrister; “- Ja, fy fan, det är nästan så man tänker sig att hon bara är känd som David Beckhams fru”. Varpå en utav brudarna kläcker ur sig, “- vad är hon mer känd för då?”

Nu är det så att den här tjejen gick i ettan på gymnasiet. Hon var född 1994. Hon visste ta mig fan inte vilka Spice Girls var. Just där och då, i den nanosekund som jag inser att en svensk gymnasieungdom inte längre självklart känner till vilka Spice Girls var alternativt är, då inser jag att det finns någon slags popkulturell historik bevarad innanför mitt pannben. Fantastiskt jävla fint var det. Ge det 35 år till sedan så sitter Ander Eldeman anno 2045 och lirar “Wannabe” i Melodikrysset och skrockar om att här kommer en gammal goding. Då kan jag sitta och tugga i mig någon jävla dietfrukost på lördagen och skrocka inför mina då troligen tonåriga barn och säga, det här var farsan på disco till. Det kommer bli fint det! 

Jag sitter vid mitt skrivbord och tittar drömskt på min jordglob. Inte den läderimperialistgloben som jag visade er för någon vecka sedan. Det är en gammal trött skoljordglob som jag satt snattade med mig när jag flyttade hemifrån för några månader sedan. Den ger mig glädje, framförallt de oerhört fascinerande namnen som tidigare förekom i den fantastiska världsdelen Afrika. 

Övre Volta liksom, vart fan tog det vägen? Det är helt magiskt! Den typen av landsnamn hittas inte på längre. Det är helt magsikt. Om Övre Volta någon gång återuppstår kommer jag vara den förste i kön för att få tag i ett medborgskap. 

Det här är Jennie och Filip Hammar. Filip vet ni alla vem det är, Jennie är hans fru och mycket kompetent journalist och bloggerska (om det nu är någon slags jävla arbetstitel) som bor tillsammans i Los Angeles. 

Det som jag vill ha sagt med det här är kort och gott. Kvinnor ni kan få så mycket bättre. För det är ungefär den här relationen som föreligger i de flesta heteroförhållanden (jag vill inte uttala mig om homorelationer då jag dels har för lite “tolkningsdata” på hur det ser ut där). Att kvinnan är proportionerligt så in i helvete mycket snyggare. 

Detta beror troligen på någon slags mental inställning där kvinnor, som är objektivt vackra, ser sig själv i spegeln och har en subjektiv egen värdering om att de ser ut som Shrek. Det omvända förhållandet är jag dessutom tämligen övertygad om att gäller kring de flesta män (jag är en av dem), att man kan se sig själv i spegeln och rent objektivt ligga närmre Shrek, men ser en jävla monsterhunk. 

VAD I HELVETE BEROR DETTA PÅ?! 

Varför kan inte kvinnor, i lite större utsträckning, ha en lite mer positiv syn på världen? Eller ännu hellre varför kan inte lite fler män, ha en liiite mer negativ syn på världen? Jag är ett så lysande jävla exempel på detta, jag är Zlatan tammefan sex av sju dagar i veckan. Helt övertygad är jag om detta. Jag är också tämligen övertygad om att det den här inställningen multiplicerat med det antal män och kvinnor som lever i Sverige är den enskilt största anledningen till att “vi män” är de utav oss som sitter “on top” här i samhället. 

Så kvinnor världen över. Ge dig själv lite jävla utrymme och kärlek. Alla snubbar därute. Fuck you, du ser ut som Shrek! 

I helgen händer något speciellt. Jag och många andra människor återföds. Livet börjar på nytt. Man kan andas vårluft än en gång.

Allsvenskan startar.

Att få se 22 människor som jagar en boll på en gräsyta är det bland det vackraste jag vet. Att höra Nanne Bergstrand lägga ut texten om presspel är som ljuv musik för mina öron.

Som Fylking säger, ÄNTLIGEN!

Och Blåvitt är bäst!!!

799:- för en jävla datorladdare? Vad i helvete är det för fel på dig Steve Jobs? Skall jag betala de pengarna för en laddare så skall den fan smaka öl, eller ge mig massage eller göra något annat övernaturligt. Fy fan. 

I en liten lätt flykt från det jag egentligen borde syssla med så ströläser jag dagens nyheter på SvD. Där så har herr Ahlin i riksdagen tydligen proklamerat att “vi svenskar, vi är fan inte rädda att dra sabel för civila”. 

Jag vet inte vad jag missade på historielektionerna, men det är väl det vi svenskar absolut inte gör? Neutrala i en herrans massa år, och som största bedrift de senaste 100 åren så var vi de som lade oss platt på rygg och lät den uppfuckade konststudenten från Tredje Riket ta ett stadigt bröstvårtan och hota med att vrida om på vårt land och vår infrastruktur? 

Det kanske är jag, men i min värld så är det jävligt osvenskt att skicka iväg några hundra miljoner i form av flygplan till Nordafrika för att jaga en tjock galen transvestit. För det är väl vad Ghaddafi är, egentligen?

Inte mer än så att jag glömde laddaren till min Mac och iPhone på Västkusten. Det är mindre intelligent. Ändock så är det dock så att min kära mor stod mig bi och skickade det på Posten till mig. Det var alltså i måndags. 

Jag har fortfarande inte fått en avi. Jag har fortfarande inte mitt paket. Det enda jag vill se är mitt brev, på mitt hallrumsgolv imorgon, annars kära Posten, då är det krig! Då kommer jag släppa lös all form av konsumentjuridik och indignation min kropp och mitt sinne kan uppbära på ert utsålda själlösa, fantasilösa kadaver till företagskropp. 

Kort och gott, då skall ni få se på fan! 

Jag var på bio igår och såg The Fighter. Den var en helt okej film vars stora höjdpunkt i mina ögon var Christian Bale, som jag alltid tycker tycker är höjdpunkten i alla filmer han är med i. Av någon anledning. Snubben gestaltar en riktigt nedskiten crackpundare som har en mer eller mindre misslyckad boxarkarriär bakom sig och nu ägnar han dagarna åt att punda och träna lillbrorsan, Mark Wahlberg. Filmen är ganska stark och fin, har den klassiska boxardramaturgin som alltid funkar på film och har en stor jävla fördel i de sju (7) galna jävla syrrona till bröderna Eklund.

Sjukt fula, inavlade och allmänt obehagliga. White trash through’n’through.

Dock så skall det sägas, filmen aspirerar på att vara en riktigt jävla bra film. Men grejen är att den är inte en riktigt jävla bra film. Gårdagskvällens största njutning var bioreklamen och den bisarrt stora muggen med cola som jag bälgade i mig (och ådrog mig troligen mindre sprickbildning i min urinblåsa med anledning av colan).  

Kort sagt. Se inte The Fighter. Se Nyckeln till Frihet en gång till. Eller Rocky. Eller Million Dollar Baby. Samma glädje. Men billigare. Garanterat.